Lojsan

I dag är det dags för ett besök vid våra fäders gravar. Tycker att det är så mysigt på alla helgona. Det lyser så fint på kyrkogården och det är en mysig stämning. När Per och barnen kommer hem från (någonstans) där de är och hämtar kött, ska vi åka till kyrkogården och tända ljus hos barnens morfar och farfar. Jag önskar att min pappa hade fått träffa mina barn. Tyvärr blev det ju inte så. Han hade nog varit väldigt glad över att jag har fått två söner. Skulle gissa på att han hade sett till att de hade fått ett bilintresse. Tyvärr har de inte det nu, men det hade nog sett annorlunda ut om pappa hade levt... Men han kanske sitter på ett moln och tittar på oss ialla fall. Hoppas det. 

För er som inte vet så dog min pappa i en hjärtinfarkt det året jag fyllde 12 år. Han var bara 42 år och det är ju alldeles för tidigt. Men livet är oförutsägbart. Tror att hans död har gjort att jag, mamma och syster är väldigt tajta. Vi fick ju liksom klara oss själva när han hade dött. Mamma har nog kämpat väldigt mycket för vår skull. Det kan inte vara lätt att bli lämnad så med två barn. Livet ändrades plötsligt, helt utan förvarning.
Men vi har klarat oss bra tycker jag. Både jag och syster är nog rätt ok.... :)När jag och Per gifte oss hade jag i brudbuketten två vita rosor. En symboliserade pappa och en Pers pappa.

Från början var det bara tänkt med en ros, men ungefär 1 1/2 måndad innan bröllopet dog Pers pappa, också i en hjärtinfarkt. Han blev 68 år. Ludwig och Lucas har träffat honom och jag vet att Ludwig kommer i håg honom. Lucas säger att han kommer i håg, men han var bara två när farfar dog. Men det är ju inte omöjligt att han kommer i håg. Farfar var en glad prick. Jag tyckte mycket om honom. Vi kom bra överens han och jag. Det är sorgligt när människor rycks i från en. Men det tillhör ju livets gång. Men man kan ju tycka att en del försvinner alldeles för fort. Jag tror att de som dör för tidigt behövs någon annanstans, kanske föds man om, eller så behövs personen i himlen för att kanske vaka över oss här på jorden.

Döden är ju lika självklar som att vi föds. Vi kommer inte undan hur vi än gör. Ändå är vi rädda för att dö, och en del har väldigt svårt för att förstå att vi alla kommer att dö. Men det tillhör livets gång...

Så passa på att lev nu! Tänt positiva tankar, ta hand om varandra! Men skänk de som har varit med oss en extra tanke, och tänk på alla positiva minnen ni har med de som inte längre är med.

Kram från mig som saknar pappa och svärfar