Astrid 1 månad!
Hurra för Astrid! Det är imponerande över att det redan på en månad händer saker. Hon kan nu ligga i sin säng och titta på mobilen som hänger över, hon har även börjat med lite andra ljud (inte bara skrik...). Det är häftigt att få uppleva allt detta igen. Det verka nu vara sista gången. Per känner sig nog nöjd med 5 barn, han hotar med att ta fram påskämma för att det inte ska bli fler barn :( Nej tre barn är nog helt ok... men de är ju så söta när de är bebisar. Tänk att jag redan har börjat förtränga vad jobbigt det var att vara gravid på slutet och vad fort jag har glömt hur ont det gjorde i bröstvårtorna när de var som sårigast. Konstigt att man kan glömma så fort!
Sara frågade hur det var att vara trebarnsmor... jo det är så här: Jobbigt! Fast ändå underbart. Jag är väldigt stolt över mina barn och grabbarna är helt underbara mot Astrid. Det har varit en jobbigare start denna gång och det beror mycket på mina bröstvårtor (himla tjat) och även att de stora barnen har varit hemma med mig och haft det såååå tråkigt. När jag fick Lucas var ju Ludwig på dagis några timmar om dagen och fick leka av sig. Nu har grabbarna varit hemma och kunnat bråka och härja typ fritt medans jag har suttit fast med en barracuda på brösten. Jag har gråtit och ammat och kännt panik över att inget hände hemma. Per har inte varit hemma helt de första 10 dagarna utan har varvat f-ledighet med jobb. Det var jobbigt,men nu har han semester och det är stor skillnad nu på att någon kan plocka bort frukosten direkt efter att vi har ätit upp, än att den ska stå 1 timme till för att jag ammar. Barnen har hjälpt till mycket men allt kan de inte göra och de ska inte göra det heller.
Nu börjar det mesta ordna sig, men de första veckorna är kaotiska, det spelar nog ingen roll om det är det första barnet eller det tredje barnet. Fast jag hade inte trott att det skulle vara så jobbigt denna gång, men tji fick jag. Det har varit bra att Ludwig och Lucas är såpass taighta i ålder att de leker bra (ibland), men det har också varit jobbigt att de är så stora. Deras liv ska ju inte behöva ändras bara för att det kommer en liten plutt i familjen. Deras liv är ju lika viktiga som förut och man kan ju inte kräva att de ska vara nöjda över att vara inne en hel dag och inte göra någonting. De måste ju fortfarande få vara barn. Därav har jag haft väldigt dåligt samvete när jag har varit ensam hemma och inte kunnat göra någonting. Jag har tex lovat Ludwig att göra något, men så har jag blivit sittandes med Astrid och då gör det ont i mammahjärtat! Men som sagt nu är livet på väg som vanligt igen och jag behöver inte amma gråtandes var 5:e minut längre. Jätteskönt! Tänk att man är så beroende av mannen ändå! (Nu blir Per nöjd...)
Nu ska jag göra ett nytt inlägg om förlossningen....
Kram
Sara frågade hur det var att vara trebarnsmor... jo det är så här: Jobbigt! Fast ändå underbart. Jag är väldigt stolt över mina barn och grabbarna är helt underbara mot Astrid. Det har varit en jobbigare start denna gång och det beror mycket på mina bröstvårtor (himla tjat) och även att de stora barnen har varit hemma med mig och haft det såååå tråkigt. När jag fick Lucas var ju Ludwig på dagis några timmar om dagen och fick leka av sig. Nu har grabbarna varit hemma och kunnat bråka och härja typ fritt medans jag har suttit fast med en barracuda på brösten. Jag har gråtit och ammat och kännt panik över att inget hände hemma. Per har inte varit hemma helt de första 10 dagarna utan har varvat f-ledighet med jobb. Det var jobbigt,men nu har han semester och det är stor skillnad nu på att någon kan plocka bort frukosten direkt efter att vi har ätit upp, än att den ska stå 1 timme till för att jag ammar. Barnen har hjälpt till mycket men allt kan de inte göra och de ska inte göra det heller.
Nu börjar det mesta ordna sig, men de första veckorna är kaotiska, det spelar nog ingen roll om det är det första barnet eller det tredje barnet. Fast jag hade inte trott att det skulle vara så jobbigt denna gång, men tji fick jag. Det har varit bra att Ludwig och Lucas är såpass taighta i ålder att de leker bra (ibland), men det har också varit jobbigt att de är så stora. Deras liv ska ju inte behöva ändras bara för att det kommer en liten plutt i familjen. Deras liv är ju lika viktiga som förut och man kan ju inte kräva att de ska vara nöjda över att vara inne en hel dag och inte göra någonting. De måste ju fortfarande få vara barn. Därav har jag haft väldigt dåligt samvete när jag har varit ensam hemma och inte kunnat göra någonting. Jag har tex lovat Ludwig att göra något, men så har jag blivit sittandes med Astrid och då gör det ont i mammahjärtat! Men som sagt nu är livet på väg som vanligt igen och jag behöver inte amma gråtandes var 5:e minut längre. Jätteskönt! Tänk att man är så beroende av mannen ändå! (Nu blir Per nöjd...)
Nu ska jag göra ett nytt inlägg om förlossningen....
Kram
Kommentarer
Postat av: familjens överhuvud
Japp så är det. Kvinnan klarar sig aldrig helt utan mannen.
Trackback
